Nu i veckan fick jag klappa på världens mysigaste nordsvensk, med en mule mjuk som sammet. Och en liten svartvit shettis. Jag hade totalt glömt känslan som hästar ger en. Det var ju trots allt många år sen jag red eller ens träffade en häst. En gång i tiden var hästar det bästa jag visste. Jag red på Mjölby ridklubb ute i Eldslösa i ungefär 4 år, innan jag bestämde mig för att sluta. Då var jag väl i 12-års åldern. Vet inte riktigt varför jag slutade egentligen.. men jag hade väl tröttnat. Kände att jag var "färdig" med det. Och tur var väl det för mina föräldras skull, för det är inte billigt att gå på ridskola! :P Ibland kan jag faktiskt sakna det lite. Jag vill nog inte börja heltid igen, delvis med tanke på att jag är pälsallergiker och inte vet hur jag reagerar på hästar riktigt än. Allergin har tyvärr blivit värre med åren också. Men jag skulle lätt kunna proppa i mig massa allergitabletter för att få en liten ridtur eller så. Det är det nog värt, beroende på hur det känns. Dock var det ju så många år sen som sagt så jag är väl lite ringrostig, men de säger ju att kunskaperna ska "sitta kvar i ryggraden". Vi får väl se. När jag var yngre kände jag lite folk som hade hästar, men inte så många längre. Man kanske kan anmäla sig till ridturer med islandshäst som vissa stall anordnar?

Vi får se om jag gör slag i saken någon gång. Det skulle hur som helst vara helt underbart att få sitta på hästryggen igen!

Den här fantastiska bilden är inspirerad av filmen "War Horse" (som jag gärna skulle vilja se) och kommer härifrån.